Längs Nordsjökusten, mellan norra Frankrike och södra Holland, växer det lin som Svenskt Tenn använder i sina textilier. Här är både klimatet och jordmånen ideala för linodling. Här ligger också det företag som levererar linnetyg till Svenskt Tenn. Det har varit verksamt sedan 1864. Redan i slutet av 1200-talet fanns det handelshus för lin i Flandern. I mitten av 1800-talet var inte mindre än 71 procent av befolkningen i staden Tielt involverade i linneindustrin.

Lin har använts i mer än tiotusen år och är något av en naturens gåva till människan, inte minst för att hela linplantan kan användas. Fröet blir till olja för färg och ytbehandling av trä och oljan används också i kosmetika. Linets fibrer används som suturer (kirurgisk söm). Dessutom kan man göra papper och fiberplattor av linplantans biprodukter. Mest känt är dock det lin som blir till tyg. I det fallet är det stjälkarna som används och bearbetas på olika sätt innan de kan spinnas till tråd och vävas till linne, som är både slitstarkt och vackert med sin tydliga struktur.

Lin växer snabbt och naturligt. Det tar bara hundra dagar från sådd till skörd och linet behöver varken bevattnas, gödas eller besprutas. Svenskt Tenns leverantör arbetar med så kallad daggrötning av stjälkarna. Det är en process med vilken man utvinner fibrerna på ett naturligt sätt, utan att ens tillsätta vatten.

Sedan 2014 lever Svenskt Tenns linneleverantör upp till silvernivå enligt Cradle-to-Cradle-filosofin (C2C) för alla steg i processen fram till vävningen av linnetyget. C2C är en holistisk designmetod som går ut på att sluta materialcykler av olika slag. Redan på ritbordet tänker man igenom av vad och hur produkten ska tillverkas, för att den i ett senare skede ska kunna återanvändas och återvinnas på ett optimalt sätt. Allt för att vara så skonsam som möjligt mot människor och miljö. Att spinna och väva linnetyg industriellt utgör en minimal belastning på miljön. Svenskt Tenns leverantör, som vill ligga i framkant, driver dessutom sedan 2014 sitt väveri koldioxidneutralt, eftersom väveriet drivs med vindkraft.

De färdiga linne- och bomullstygerna trycks hos europeiska leverantörer som arbetar framsynt med sociala frågor och miljöaspekter. De följer naturligtvis de strikta krav kring kemikalieanvändning och vattenrening som gäller i Europa.

Screentryck

Josef Franks mönster och Svenskt Tenns enfärgade lin trycks med screentryck, en tryckteknik som bygger på att färg, med hjälp av en rakel, pressas genom en tunn väv som är fastspänd i en ram. Schablonens väv är täckt av en lack i de partier som inte ska släppa igenom färg till tyget under ramen. Men innan man kommit så långt måste man förstås tillverka schablonerna.

Först scannar man in originalmönstret i en dator, där det färgsepareras. I olika steg för man sedan över mönstret till schabloner. Det behövs en schablon för varje färg. Josef Franks mönster ”Hawaii” trycks till exempel med sju olika färger, och eftersom man behöver två schabloner per rapport, måste man tillverka totalt 14 schabloner.

Man kan trycka med två olika metoder, antingen genom att flytta ramarna eller att tyget flyttas och ramarna ligger still. Svenskt Tenns leverantörer använder båda dessa tekniker. Plantrycksbordet där Svenskt Tenns tyger trycks är 60 meter långt. Där trycker man en färg i taget, på varannan rapport, så att färgen hinner torka lite innan man börjar om igen och fyller i de resterande rapporterna. Numera är det en robot som drar det tyngsta lasset när den tunga ramen ska flyttas framåt, men två personer behövs ändå, en på vardera sidan om ramen, för att fylla på färg och kontrollera processen. När man tryckt färdigt är det dags att fixera färgerna i värme. Man måste också tvätta ur överflödig färg och sträcka ut tyget igen. Innan det är klart för leverans synas också tyget manuellt.

Schablontryck på textilier har en lång historia. Tryckmetoden användes redan för flera tusen år sedan i Egypten, Kina och Grekland, där ”öppna” partier i en schablon släppte igenom färg. På den tiden skars schablonerna ut i läder, inoljat papper eller metall. För att dessa skulle ligga på plats under tryckningen fästes de med trådar av silke eller hårstrån, vilka ibland kan ses på gamla tryck som tunna linjer mellan schablonerna.

Nästa steg i utvecklingen var att spänna upp en väv av silke på en träram och sedan fästa schablonerna direkt på väven. Tekniken spred sig från Kina och Japan vidare över Asien och kom till Europa under 1700-talet. Den användes mycket för att trycka exklusiva tapeter på linne och silke. Det första fotobaserade arbetssättet introducerades i början av 1900-talet i USA och innebar en smärre revolution för tekniken. Josef Franks stora mönsterinspiratör William Morris tillhör de formgivare och konstnärer som använt screentryck. Roy Lichtenstein, Andy Warhol och Louise Bourgeois likaså.