När Estrid Ericson 1934 erbjöd Josef Frank en fristad att leva och verka i, vände hon ett nytt blad i den svenska formhistorien. Den österrikiske arkitekten och den svenska butiksägaren blev snabbt en oslagbar duo.
Estrid Ericson med sina favoritföremål
Det var visserligen Josef Frank som ritade möblerna och textilierna, men det var Estrid Ericson (1894 – 1981) som hade öga för hur de bäst skulle komma till sin rätt. Tillsammans förvandlade de två den nakna och nyktert sakliga funkisen till något mjukt och hemtrevligt. Deras variant var internationell och sofistikerad och inkluderade både mönster, färger och ting, utan att för den sakens skull förlora sin enkelhet.
”Oförskräckt blandade hon högt med lågt och gammalt med nytt”
Estrid Ericson startade sin karriär som teckningslärare och tennkonstnär. Men det som främst utmärkte henne under de 56 år hon var vd för Svenskt Tenn var hennes kvalitéer som producent och scenograf. Ericson hade aldrig något utstakat estetiskt program, men hon hade en fantasifull människas lyhördhet inför skönhetens många ansikten.
För Estrid Ericson handlade det goda livet inte bara om lyx och exklusivitet, utan lika mycket om eftertänksamhet och utsökthet, i ordets bokstavliga bemärkelse. Oförskräckt blandade hon högt med lågt och gammalt med nytt. Hon samlade på stenar och snäckor, blandade plastblommor med äkta och älskade att göra loppisfynd.
”Jag startade Svenskt Tenn världsfrämmande och ganska opraktisk. Litande på den goda smakens ovissa framtid”, konstaterade Estrid Ericson i en intervju många år efter butikens start 1924. På butikens hyllor fanns då 300 tennföremål som konsthantverkaren Nils Fougstedt och Estrid Ericson hade skapat och redan på öppningsdagen kom till exempel kronprins Gustav Adolf på besök. Men bara några år senare tog Estrid Ericsons inredningsintresse över och i butiken hittade man alltmer möbler.
1930 flyttade Estrid Ericson in i ”funkis med utsikt” på Strandvägen, i samma hus som butiken. Hon hade gett arkitekten Uno Åhrén uppdraget att rita inredningen, och möblerna tillverkades av en av huvudstadens skickligaste möbelsnickare, Hjalmar Jackson. Färgskalan var dämpad och möblerna funktionalistiska. Men det här var innan Josef Frank kom in i bilden. Bara några år senare var både lägenheten och butiken som förvandlade.
”Rummets renhet – detaljernas rikedom”, predikade nu Estrid Ericson, som var snabb att anamma Josef Franks tankar om vita väggar, lätta, flyttbara möbler, mönstrade, färgstarka textiler och belysning utan taklampor, men också såg till att addera sina egen personlighet till miljöerna.
Det måste ha krävts mycket mod för att som 30-årig kvinna starta företag i 1920-talets Sverige. Och mod var en egenskap som skulle utmärka Estrid Ericson livet ut. Hon startade sitt företag ur passion och höll fast vid sina ideal även när det blåste motvind. Svenskt Tenn förblev sig likt under samhällsomvälvningar och världskrig, 1950-talets framväxt av det svenska folkhemmet, 1960-talets ungdomsdemonstrationer, 1970-talets mjukisrevolution. Estrid Ericson höll i den dagliga driften av företaget ända till 1975, då hon, vid fyllda 81, sålde företaget till Kjell och Märta Beijers stiftelse. Men hon fortsatte som konstnärlig ledare i flera år till. Strax innan hon gick bort, 1981, skapade hon några av sina finaste tennpjäser någonsin.
”Hon startade sitt företag ur passion och höll fast vid sina ideal”
