Josef Frank hade en förkärlek för den runda formen. Den återkom ständigt, i såväl fönstren i hans arkitektoniska verk som i hans många speglar och bord. Soffbord 2139 kombinerar den runda formen med Josef Franks karakteristiska sargkant. Bordets stiliserade tassar härstammar från Queen Anne-stilen som var rådande i England under första delen av 1700-talet. De tre benen smalnar av neråt och ger ett luftigt intryck som förstärks av ”midjan” upptill.
Att blanda olika material var också karaktäristiskt för Josef Franks formgivning och genom att låta tillverka skivan i almrot och sargen samt benen i valnöt ville han skapa ett livfullt uttryck. Bordet är formgivet år 1952 för Svenskt Tenn.
Genom åren ritade Josef Frank många olika soffbord och småbord, och fler av dem återfinns i sortimentet än idag. Uppskattningsvis formgav han närmare 300 olika varianter, varav 100 skapades för hans egen firma Haus und Garten, och 200 för Svenskt Tenn. Dessa soffbord och småbord finns i många olika storlekar, i skiftande form och konstruktion. Exklusiva naturmaterial som travertin, marmor, palisander och almrot blandas med vackra träslag som pyramidmahogny, ek och valnöt.
Josef Frank förordade tydligt redovisade material för sina soffbord och sidobord, och använde ogärna andra, exempelvis betsade, träslag. Vid flera tillfällen använde han rotfaner, som bidrar till ett levande uttryck i soffborden och sidoborden, och han blandade gärna upp materialet med andra träslag. Lackerade ytor hölls i grundfärger bestående av svart, vitt, rött, blått, gult och grönt; färger som är tänkta att hålla över tid och vara opåverkade av trender.
På finsnickeriet Eriksson och Söner utanför Nyköping ytfanerar man både bordsskivan till ”2139” och många andra av Josef Franks möbler. Det är en procedur som kräver stor hantverksskicklighet i alla led. Redan det rotfaner som används kräver gedigen kunskap, då det svarvas fram i millimetertunna blad.
Att laga och klistra faner till ett bord kan ta upp till en arbetsdag. Först pressas fanerbladen i värme vilket slätar ut dem. Sedan startar det tidsödande arbetet med att ”bygga upp” faneret. Man lägger fem-sex fanerblad på en plywoodskiva, så att de överlappar varandra, och stiftar fast dem med små spikar.
Därefter sågas de i sicksack, så att det blir ett slags vågrörelse i faneret. Det gör man för att skarvarna inte ska synas. Nu har man två halvor som man viker med fanerets framsidor mot varandra. Och så ”lagar” man baksidorna med långa pappersremsor. Så småningom nålar man fast fanerbladen på en mjuk lamellskiva, för att sedan klistra fast dem på en skiva, som i sin tur ska pressas under värme igen så att skarvarna jämnas ut.
