#04 Carina Seth Andersson
#04 Carina Seth Andersson
I ATELJÉN MED KERAMIKERN, GLASKONSTNÄREN OCH FORMGIVAREN

CARINA SETH ANDERSSON

TEXT OCH INTERVJU AV ANNICA KVINT,
FOTO AV EMMA SHEVTZOFF
CARINA SETH ANDERSSON

Man behöver inte bläddra länge i svenska inredningsmagasin förrän man finner en viss rund glasvas med karaktäristiska daggdroppar. Carina Seth Anderssons ”Dagg” har blivit något av 2010-talets motsvarighet till Alvar Aaltos 1930-talsvas ”Savoy”: En modern klassiker med former från naturen.

MEN DET FINNS FLER LIKHETER än så mellan de båda vaserna. Det tog lång tid innan man fann ett fungerande sätt att tillverka ”Savoy”. De ursprungliga tankarna på att blåsa glasvasen i en form av tunt stål fick överges till förmån för en träform, som långsamt fick brännas bort från varje vas sedan glaset stelnat. ”Dagg” omgavs också av initiala produktionsbryderier:

– Vasens form kräver en enorm precision av formmakaren. Det måste vara exakt rätt mängd glasmassa och rätt temperatur för att den ska gå att blåsa och det tog lång tid att utveckla en fungerande tillverkningsprocess, berättar Carina apropå ”Dagg”, som blåses i grafitform på Skrufs Glasbruk i Småland.
Följeslagaren Åke i ateljén i Gustavsberg.
Följeslagaren Åke i ateljén i Gustavsberg.
Carina Seth Andersson i sin ateljé.
Carina Seth Andersson i sin ateljé.
image description

MED ”DAGG” HAR SVENSKT TENN GJORT EN KULTURGÄRNING FÖR EN KONSTINDUSTRI I SPILLROR.

– Så här i efterhand är jag verkligen tacksam för att Svenskt Tenn vågade börja producera ”Dagg”. Framför allt för det som vasens framgångar betyder i ett större sammanhang. Skruf har både kunnat nyanställa personal och öppna en ny brännugn. Så i och med ”Dagg” har Svenskt Tenn gjort en kulturgärning för en konstindustri i spillror.

Det var 2009 som Carina Seth Anderssons vaskollektion för Svenskt Tenn började säljas. Förutom ”Dagg” ingår också ”Kotte” och ”Stubbe”. Det är tre vaser för tre olika ändamål. Medan ”Dagg” passar bra för grenar, kvistar och högre blommor, är ”Stubbe” tänkt för lägre buketter och ”Kotte” snarast för vårens första vitsippor.

image description

Kanske kan man se kollektionen som en modern motsvarighet till Estrid Ericsons ”vasgarderob”? Svenskt Tenns grundare hade ju en fantastisk förmåga att sätta rätt blomma i rätt vas, och rekommenderade fyra klassiska vaser som borde finnas i varje hem: syltkrukan, ingefärskrukan, tennbägaren och muggen.
Carina Seth Andersson berättar att hon även lät sig inspireras av Estrid Ericsons resor och alla de exotiska föremål som Estrid kom hem med. Begreppet exotik blev hennes utgångspunkt:

– Idag reser väldigt många och föremål från hela världen finns på många ställen. Så jag började fundera kring vad som kan betraktas som exotiskt i vår tid. I samma veva började tidningarna skriva om att allt fler barn sällan eller aldrig vistas i skogen och då visste jag: det var den nordiska naturen kollektionen skulle handla om.

Carinas beskriver det som att hon själv växte upp ”i skogen”. Visserligen bodde familjen på Lidingö, men de spenderade nästan halva tiden på lantstället i närheten av Bålsta.

– Jag hade inga kompisar där, men skogen var stor och träden höga. Jag kan inte minnas att jag någonsin hade tråkigt. Pappa lärde mig massor om blommor och djur – sådant där som jag är glad för idag – och förmodligen kommer också mitt odlingsintresse från honom. Till skillnad från Estrid Ericson ville min pappa aldrig resa. Det var alltid något som skulle blomma eller som måste göras i någon av odlingarna!
image description

Med en uppväxt som Carinas är det kanske inte så märkligt att hon hunnit producera både vaser, krukor, kärl och vattenbad. Men det är långtifrån allt. I själva verket har hon rört sig obehindrat mellan konsthantverk och formgivning ända sedan hon gick ut Konstfack 1993. Hon har jobbat med allt ifrån glas och lera till metall, trä och textil. Hon har även gjort flera offentliga utsmyckningar och dessutom undervisat på Beckmans Designhögskola.

– Det viktiga för mig är att det finns någon form av nerv i det jag gör. Jag tycker om enkelheten som finns i laboratorieglas och reducerar gärna bort sådant som är överflödigt i mina objekt. Men sedan måste det till något så att objektet inte känns dött eller tråkigt. Att det raka avslutas med en liten utbuktning, eller att handens verk är synligt. Jag gillar när slumpen får avgöra, att det kommer in något okontrollerat i det kontrollerade.