#02 Långt ifrån Lagom
#02 Långt ifrån Lagom
över alla gränser

LÅNGT IFRÅN
LAGOM

LÅNGT IFRÅN LAGOM TEXT AV ANNICA KVINT

Den österrikiske arkitekten och designern Josef Frank har gjort djupa avtryck i den svenska formmyllan. Trots att han redan var 50 år när han kom till Sverige och trots att hans formideal gick stick i stäv med den svenska funktionalismen skapade han sig snabbt en position. Inte minst för sitt sätt att säga:
”Allt passar ihop!”

”DET SPELAR INGEN ROLL om man blandar gammalt och nytt, blandar möbelstilar, färger och mönster. Saker man tycker om kommer ändå av sig själva smälta samman till en lugn enhet.”

Josef Franks ofta citerade inredningsfilosofi från 1958 är ett av många bevis för att han var före sin tid. För visst kunde ovanstående citat vara hämtat från vilket samtida inredningsmagasin som helst? Man behöver inte bläddra länge innan man kommer till uppmaningen: ”Gör som du vill!”, och det var ju precis vad Josef Frank sade med sin ”accidentism” eller ”tillfälligheternas filosofi”.

Redan 1934 hade Josef Frank gjort entré på den svenska designscenen. Och det var en entré med besked. Nyss anländ till Sverige och möbelbranschen deltog han för Svenskt Tenns räkning i en utställning på Liljevalchs konsthall, ”Standard för bostad och bohag”. Funktionalismen hade slagit igenom i samband med Stockholmsutställningen 1930, och på Liljevalchsutställningen visades idel nätta, ändamålsenliga möbler utan”onödiga” utsmyckningar. 1932 hade Björn Trägårdh ritat sin fyrkantiga fåtölj ”3665” för Svenskt Tenn, bara för att ge ett exempel på hur de formmässiga idealen såg ut just då.

Utställning  på Liljevalchs 1934, ”Standard för bostad och bohag”.
Utställning på Liljevalchs 1934,
”Standard för bostad och bohag”.

Vad Josef Frank presenterade på ”Standard för bostad och bohag”? En soffa som tillhör historiens allra mest svulstiga! ”Liljevalchssoffan”, som den snart kom att kallas, hade ett sittdjup på 140 cm, i en tid då andra soffors motsvarande mått var ca 80 cm. Dessutom var den klädd med blommig kretong. Ett tydligare brott mot konventionen kunde man inte tänka sig. Men så var Josef Frank också en man som gick sina egna vägar. Och som gick i land med det.

Vid sidan av skriverier om de ”mondäna stoppmöblernas svällande former, som nästan tog andan ur den församlade smakexpertisen” talades det snart om att ”ett nytt spännande temperament utan puritanska krav på måttfullhet” tagit sig in på Svenskt Tenn.
Så hade också Josef Frank redan vidden här tiden en stabil grund att stå på. Han var nästan 50 år och hade sina principer. Dessutom kom han från en annan formkultur än den svenska. Uppvuxen och arkitektutbildad i Wien hade Frank inte bara ritat kommunala storgårdskomplex för att råda bot på den svåra bostadsbristen i staden. Han hade också, vid sidan av en professur i byggnadskonstruktion vid Kunstgewerbeschule i Wien, ritat både möbler, textilier och inredningar.

SJÄLV ANSLÖT HAN SIG TILL ETT FRIARE, MER KONSTNÄRLIGT PRÄGLAT STILIDEAL, OCH UTVECKLADE SIN EGEN TYP AV MODERNISM MED VÄRDEN SOM BEKVÄMLIGHET, HEMTREVNAD OCH FÄRGRIKEDOM I CENTRUM.

Redan 1910 inredde han till exempel sin syster och svåger Hedvig och Karl Tedescos hem i Wien, och visade där prov på den exotiska blandning av former och stilar som skulle vara hans livet ut. I Wienlägenheten blandades Biedermeier i lätta stolar med engelskt 1700-tal i en snedklaffsbyrå. Kakelugnen anknöt till allmogekulturen, medan ett orientaliskt inflytande kunde anas i de många ottomanerna. Och Josef Frank skulle fortsätta i samma anda. Han hämtade förlagor till sina möbler över alla gränser i både tid och rum. Inspirationen kom lika ofta från Europa som från faraonernas Egypten, den nya världen i Nordamerika eller kejsarens Kina.

Den franske arkitekten Le Corbusiers sena 1920-talsidéer om bostaden som ”en maskin att bo i” gick däremot inte hem hos Frank. Han var emot puritanska principer och fruktade att modernismens standardiserade inredningar skulle göra människorna för likriktade. Själv anslöt han sig till ett friare, mer konstnärligt präglat stilideal, och utvecklade sin egen typ av modernism med värden som bekvämlighet, hemtrevnad och färgrikedom i centrum.

Skåp 522, formgivet 1934-35.
Skåp 522, formgivet 1934-35.
Fåtölj 568, formgiven 1936.
Fåtölj 568, formgiven 1936.

1925 startade Josef Frank tillsammans med arkitekten Oskar Wlach inredningsfirman Haus und Garten, som blev en framgång både konstnärligt och kommersiellt. Tack vare Haus und Garten fick också Estrid Ericson upp ögonen för hans design. 1932 startade de det samarbete som så småningom bidrog till att både Josef Frank och hans svenska hustru Anna lämnade den gryende nazismen i Österrike för Sverige och Svenskt Tenn.

Josef Frank blev konstnärlig medarbetare på Svenskt Tenn 1934 och redan några år senare fick duon Frank/Ericson sitt internationella genombrott. Svenskt Tenns rum på världsutställningarna i Paris 1937 och New York 1939 präglades tvärt emot tidens ideal av modiga kontraster, både vad gäller material, färger och mönster. Rummen fick stor uppmärksamhet och bidrog till att den svensk/österrikiska duon, något paradoxalt, kom att personifiera begreppet Swedish Modern.

Josef Frank var en öppen och frihetsälskande arkitekt som var emot detaljstyrning av andras hem. Men det hindrade honom inte från att ha mycket bestämda uppfattningar om vad man bör tänka på när man inreder. Några av sina principer sammanfattade han i artikeln ”Rum och inredning” i Svenska Slöjdföreningens tidskrift Form 1934. Där skriver han till exempel att man ska akta sig för att göra arkitektur med möbler: ”Om rummet ska vara behagligt att vistas i krävs att dess begränsningslinjer ska kunna uppfattas, och därför att alla möbler är så höga att man kan urskilja gränslinjen mellan golv och vägg. Ett skåp utan ben bryter denna gränslinje och minskar därmed rumsverkan.” Vita väggar gav enligt Frank handlingsfrihet. Men i övrigt välkomnade han mönster:

”En enfärgad yta verkar orolig, en mönstrad lugnande, ty betraktaren påverkas ofrivilligt av det långsamma förhållningssättet som ligger bakom. Ornamentets rikedom kan man inte så snabbt utgrunda, den enfärgade ytan, däremot, är man genast på det klara med och därmed är den inte längre av intresse.”

Josef Frank i sitt hem på Rindögatan i Stockholm.
Josef Frank i sitt hem på Rindögatan i Stockholm.

Den teorin var han ganska ensam om i 1930-talets Sverige. Faktum är att Josef Franks egna, numera världsberömda mönster väckte känslor av skepsis hos många så sent som efter andra världskriget. Att föra Frank på tal i Svenska Slöjdföreningen var som att svära i kyrkan. Man tyckte att han hörde hemma i en borgerlig återvändsgränd – trots att han faktiskt var socialist. De starka färgerna och det personliga uttrycket kändes främmande för många i en tid då socialdemokraterna ville se kollektiva lösningar och färgerna på modet var vitt, beige och grått. ”Varje sak, som vi kunna uppbringa ett intresse för måste på något sätt vara oss en gåta, måste gömma på något hemlighetsfullt, som vi inte kunna komma till botten med.”

HANS TEXTILIER ÄR EN INSPIRATIONSKÄLLA FÖR TUSENTALS UNGA MÖNSTER­FORMGIVARE VÄRLDEN ÖVER.

Att den typen av tankar är aktuella också idag finns det många som kan vittna om. Inte minst bland unga formgivare står Josef Frank högt i kurs. Hans ”Nationalmuseiskåp” har fått flera formhyllningar och hans textilier är en inspirationskälla för tusentals unga mönsterformgivare världen över. Men så lyckades ju också Josef Frank tillsammans med Estrid Ericson skapa den där tidlösheten, som så många strävar efter men så få lyckas med. Och det utan att vara ett dugg lagom.